BLOG

Min förlossningshistoria

cats

Alma och jag. Ca 3 timmar efter att hon föddes för exakt ett år sedan. Tänk att hon var så liten!

 

Såhär på Almas egentliga ett-årsdag (vi firade henne igår) känner jag mig mogen att dela med mig om när Alma kom till världen. Jag har ju inte gjort det än, berättat om min förlossningshistoria. Och min är en väldigt positiv sådan, så kanske kan jag lätta på oron lite för er där ute som går och väntar på er tur :-). Så håll i hatten, här kommer min låååånga förlossningshistoria.

Almas förlossning började med att jag vaknade en tidig söndagsmorgon av lätta värkar. De kändes alldeles för svaga för att kunna vara på riktigt men jag kunde ju så klart inte låta bli att undra. Jag somnade om och vaknade en timme senare med samma lätta värkar. Väckte M oxå låg vi kvar i sängen och funderade över om detta verkligen var dagen vi skulle få barn. Och har man börjat klura på det var det ju helt lönlöst att kunna somna om :-). Vi gick upp vid sju, åt frukost och tittade på serier i soffan. Jag hade hela tiden regelbunda lätta värkar. Så lätta att jag minns att jag satt och googlade på skillanden mellan förvärkar och riktiga värkar. Lärde mig att om man undrar, då är det förvärkar (well, tro inte allt ni läser på internet ;-)).

Vid nio tog jag ett långt bad. Gud så skönt det var! Mina värkar kändes i ljumskarna och det var faktiskt bara i badet som jag kunde slappna av helt i höfterna och därför så kändes värkarna knappt när jag låg där och plaskade. Micke plockade fram en klockan och vi kunde konstatera att det var 3-4 minter mellan värkarna. Någonstans här, i badet mellan alla klockningar, gick mitt vatten (hördes som ett plopp typ) och det var faktiskt först nu det började gå upp för mig att detta var på riktigt. Det kom en del blod när vattnet gick och från att varit hur cool som helst ville jag in till sjukhuset NU!!! Här så började värkarna ta lite fart så medans M sprang runt och packade det sista och försökte få tag på en fanta (det enda jag bad om, fniss) så låg jag på golvet i “barnets position” och tog värkarna där. Funkade allra bäst för mig som fortfarande bara kände av det i ljumskarna. Sedan skulle vi lixom bara ut ur lägenheten och få tag på en taxi. Minns att jag hängde på Micke och över en fontän på väg till taxin. Tyst som en mus var jag, bara andades och tänkte på att slappna av. Så länge jag gjorde det så var det inte så farligt. Värst var det i taxin. Med facit i hand skulle jag lagt mig ner i baksätet men jag satt pliktorget upp med bilbälte. Och att slappna av i höfterna när man sitter upp… det funkade inte alls för mig. 45 minuter tog det att ta oss genom halva Shanghai och till sjukhuset. M har senare sagt att det var inte var förrän i taxin som han märkte att jag hade ont. I varje värk så gick jag helt in i mig själv, ville inte att någon tog på mig eller pratade. Jag satt bara tyst och andades. Det lustiga var att det lixom släppte helt mellan värkarna och då var jag precis som vanligt. Lyckades nog till och med dra ngt skämt.

Klockan halv tolv kom vi in till förlossningen och det enda jag tänker (och säger) är att nu ska jag en epidural. Det gjorde lixom inte sååå ont än (sjuksköterskorna bedömde mig som 6 av 10 på smärtskalan, det kan nog stämma) så jag tänkte att det är bäst att ta epiduralen nu så den hinner ta innan det börjar göra ont på riktigt. Jag blev undersökt med TJI fick jag. Min planerade epidural skulle inte hinnas med. Jag var redan öppen 8 cm och på de få minuter det tog för personalen att få ur mig i mina egna kläder och på med en sjukhuspyamas var jag redan fullt öppen. Jag fick bara lägga mig ner också blev jag tillsagd att krysta. Här blev jag lite tagen på sängen faktiskt. Jag skulle ju sitta på pilatesboll, bada bubbelbad och andas lustgas. Inte panikkrysta. Rädd blev jag oxå, för att det skulle börja göra regält ont nu när jag inte hann med epiduralen. Sjukt tramsigt så här i efterhand, jag hade ju redan klarat av värsta biten. Och med facit hand blev smärtan alltså inte värre för mig än en 6a. Där 1 är att det knappt känns alls och 10 är att man tror att man ska dö.

Sedan krystade jag. Jag hade väldigt svaga värkar så det här jag läst om, att man bara skulle följa med värkarna upplevde jag inte alls. Jag hade lite svårt att avgöra när de började och slutade och det var verkligen JAG som krystade, inte min kropp. Jag låg på rygg och mellan varje värk la jag mig i fosterställning på sidan där M satt. Jag var faktiskt väldigt ynklig. Ville inte alls. Haha, när jag trodde att det kom en värk så tänkte jag “om jag låssas som ingenting kanske jag slipper denna”. Well… jag slapp inte  :-). Mitt i alltihop kom M på att jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville krysta på huk. Så han försöker få mig dit varpå han möts av mig, sjuksyrran, barnmorskan och läkaren som bara “ööööhhhh NO”. Ryggläge var verkligen det enda alternativet för mig. Att krysta var det värsta på hela förlossningen. Det gjorde inte ont men var väldigt obehagligt. Det är så klart ett enormt tryck neråt men värst tyckte jag känslan av att huden sträcks ut var. Efter ca 1 timme av krystande så börjar Almas hjärtljud gå ner lite och läkaren vill göra ett litet klipp för att få ut henne. Jag ville absolut inte bli klippt så jag fick några värkar på mig att försöka få ut henne själv. Sedan klippte läkaren. Det var faktiskt M som tillslut signalerade till läkaren att nu är det dax att klippa. Vi hade ämt det innan, M och jag. Att skulle ett klipp behövas så var det så klart ok .Men där och då skulle jag aldrig sagt ja till ett klipp så det var ju himla tur att M tog över där. Och med facit i hand. Det där med att klippas. Det var inte så farligt alls. Obehagligt? Som bara den, jag menar jag hade noll bedövning så jag kände verkligen att nu klipper någon. Smärtsamt? Inte ett dyft. En eller två krystvärkar senare kom Alma. Denna underbara, varma, lena, vackra bebis. Då var klockan 12.58. 7 timmar efter att jag vaknade av första värken, 3 timmar efter vattnet gick och strax över 1 timme efter att vi anlände till sjukhuset.

Min första kommentar direkt efter förlossningen? “Det är jobbigare att springa en mil än vad det är att föda barn”. Och det kommer från en som inte hade någon smärtlindring alls, inte ens lustgas. Nu vet jag dock bara en annan person som ploppade ut en liknande kommentar efter sin förlossning så det tillhör nog inte vanligheterna :-). Och varför just jag hade det så lätt? Gener kanske, min mamma har oxå haft relativt lätta förlossningar. Kanske har jag hög smärttröskel. Kanske är det all yoga och avslappningsövningar. Jag vet faktiskt inte.

 

DSC_2112

 

Och slutligen, om jag någon gång får chansen att föda barn igen, då är detta mina tips till mig själv:

  • Åk in till sjukhuset direkt. Du vill inte föda i taxin.
  • Säg till M att göra om precis samma sak en gång till. Han var min klippa.
  • Andas och slappna av. Jag tror att det var nyckeln till min lätta förlossning. Jag lyckades att gå in i mig själv, fokusera på andingen och slappna av. Det var bara när jag inte lyckades med det som jag tyckte att det gjorde ont.
  • Bada badkar
  • Ha med en klocka så jag kan räkna när jag krystar. 10-15 sekunder ska man trycka på utan att sluta, hade varit toppen med en nedräknare
  • Var inte rädd för att klippas. Det gör inte ont och det lilla snitt som blev läkte snabbt och fint.
  • Var inte orolig för att föda barn i ett land där ingen pratar svenska. Jag förstod så klart allt de sa, men tror att jag svarade på svenska. Men då satt ju M där och kunde översätta.
  • Förlossningsbrevet kan minimeras till 3 rader. Det blir ändå inte som man tänkt (första gången är det dock mkt värt att verkligen tänka igenom hela förlossningen). Tex, det hade varit lätt för mig att tänka att nästa gång behöver jag verkligen ingen epidural. Men vem vet, kanske blir det en utdragen, smärtsam process nästa gång. 

 

Har du fött barn?! Hur var din förlossning?! Och vad är dina tips till en eventuell nästa gång?!

 

KRAM Sara

Comments

  1. sara 27 January, 2014 Reply

    jättegoa bilder!

  2. Cecilia 27 January, 2014 Reply

    Fina bilde och roligt att få läsa! Jag fick barn för snart 6 mån sedan och det var oxå en bra förlossning. "Värkarna" började vid 22 tiden på fredagen och föret vid 17 tiden på lördagen hade de blivit så kraftiga att vi åkte in. Var öppen 5 cm och hann med bad och epidural. Kl 01.29 på sön föddes han :) Jag fick svaga värkar av epiduralen så hade oxå svårt att känna hur lång värken var, tog i så länge jag orkade! För mig var krystandet värst höll på i 1,5 h och det kändes som att inget hände ;) Jag har dock inget tips men tar med ditt om en klocka till ev nästa gång!

    • Cecilia 27 January, 2014 Reply

      Haha en sak till, nu har jag visserligen aldrig sprungit 1 mil bara typ 7 km som längst men jag springer nog hellre 1 mil än att krysta

  3. Nellie 27 January, 2014 Reply

    Vad kul att läsa din berättelse. Jag tror inte jag hade klarat mig utan lustgasen men det är klart jag hade om jag hade behövt, men nu fanns den ju där lättillgänglig. :) Nästa gång ska jag se till att bada (vi hade inget badkar när vi bodde på Råå), det låter skönt. Visst spelar säkert generna lite roll men jag tror yogan har en stor del i det. Det och tryggheten med partnern. Kram

  4. Johanna 27 January, 2014 Reply

    Så fina bilder och bra förlossning. Hade också en bra förlossning. Vattnet gick kl 12, blev inskriven kl 14 och Eddie kom 16.38. Hann inte heller med någon bedövning så lustgas fick det bli. Hoppas nr 2 nu i maj blir lika "lätt" : )

  5. Malin 27 January, 2014 Reply

    Tack för att du delar Sara. Det är med skräck jag tänker på födseln om 3 månader. Har prövd att inte tänka på den dagen för mycket, men den närmar ju sig med stormsteg. Hjälp!! Jag är som dig inte väldigt glad över detta med att gå gravid. Att inte kunna träna riktigt och att känna sig klumpig. Så på ett sätt blir det ju skönt att få mini ut... :) Kram m

  6. Anna V 27 January, 2014 Reply

    Hej! Roligt att läsa din förlossningsberättelser och ännu roligare att inse att män upplever förlossning på helt annat sätt (hörde ju detta från M oxå ;-) ). Minns dock inte jag berättade för dig hur min förlossning gick, men ska skriva det i alla fall. Jag va i v.40+5 o va helt säker på att jag skulle sättas igång i v41+6. Så den dagen åkte jag till MAS för att hämta skenor för mina händer (hade karpaltunnel syndrom på slutet av graviditeten) o sen promenerade jag hem. När jag kom hem o äntligen satte mig ner för att ta en kopp kafé kom det första värk och då visste jag att det va RIKTIG (kl va 14:00). Istället för att vila gick jag runt o plockade grejer sen vi 16:30 började jag laga middag (värkarna kom var 8e minut då). J kom hem o såg att jag hängde över köksbänken, han tyckte att vi borde åka till bb, men jag ville vänta. Vid 22:00 kom värkarna var 3e minut o jag ringde bb, barnmorskan frågade om det gick att hantera smärta o i så fall kunde jag vänta lite till med att åka in. Jag skickade J för att sova o själv försökte vila, men kunde inte ligga ner då värkarna gjorde mer ont när jag försökte ligga. Kl 01:30 ringde jag till bb igen o sa att vi va på väg o att mina värkar kom varje 1,5 minut. Det tog oss 3 minuter att köra till MAS!!!! (Daddy to be was too exited!). På bb konstaterade bm att jag va 4cm öppen (efter 12 timmar med värkar!!!). Jag la mig i ett varmt bad o försökte slappna av - det funkade i nån timme, sen byte jag till varm dusch o stod där ett bra tag till. Vid 6 på morgonen va jag 6cm öppen o bad om att få testa lustgas. Lustgasen gjorde sitt o det blev lite lättare att slappna av (kände mig väldigt berusad av den ;-) ). Vid 8-tiden va jag 8cm öppen o hade så täta värkar att jag hade svårt att hantera dem så J bad bm om EDA. När EDA sattes in mådde jag hur bra som helst i några timmar, men det verkade som förlossning avstannade... Så vid 13:00 började de stimulera mig intensivt o bara en stund senare fick jag feberfrossan o la o skakades i sängen både av värkar o stigande feber...efter det minns jag inte så mycket. Minns att barnmorskan försökte övertala mig att äta lite o jag klarade bara att dricka blåbärssoppa... Sen runt 17:00 tiden kom läkare o sa att han ville förberedda operationssal, för trots att jag va 10 cm öppen la bebisen alldeles för högt uppe så jag kunde inte krysta ut henne, vi kunde vänta om vi ville men han tyckte att det va bättre både för mig o barnet att göra snitt.... Jag minns att under tiden de höll på att förberedda mig grät jag o J försökte lugna mig.... När jag la på operationsbordet o de precis tryckte in spinalbedövning kände jag min första krystvärk, men det kom inte fler då bedövningen började funka rätt så fort, men inte tillräckligt mycket. Efter en bra stund hade jag fortfarande känsel på min mage o då bestämde de att söva mig. Maken blev i princip utkastat från salen o bara nån minut senare kom sköterska med en liten bebis i famnen... I 4 timmar hade J ingen aning hur det va med mig (han fick ingen info alls!) och bara när jag vaknade o kunde prata själv ringde sköterskan till bb o jag fick prata med honom... Sen körde de mig tillbaka till bb o jag fick äntligen hålla min lilla tös!!!

    • Anna V 27 January, 2014 Reply

      Måste tillägga att förlossningen tog 28 timmar, varav 16 timmar utan nån smärtlindring, så jag tål nog lite smärta ;-).

  7. Sandra 27 January, 2014 Reply

    Så himla roligt att läsa!! Jag upplever också min förlossning som hur bra som helst! Nu tog jag visserligen epidural som såklart hjälpte den upplevelsen ;) Åkte in med ambulans pga en kraftig blödning dagen före planerad igångsättning, det var ingen fara men jag fick stanna kvar. Var öppen ett par cm och värkarna började så smått där inne (men det fattade jag inte till en början) så jag fick värkstimulerande dropp under hela förlossningen för att hjälpa processen på traven. Hade vad jag just då skulle beskriva som väldigt ont i totalt en timme. Först när dem höjde styrkan på droppet och värkarna blev kraftiga plötsligt, då jag inte kände något start eller stopp. Testade lustgas vilket jag inte tyckte fungerade och en halvtimme senare var epiduralen lagd på barnmorskans rekommendation. Sen var det under den halvtimmeslånga krystandet, oj så ynklig jag var då! Hade också svårt att känna av krystvärkarna men det berodde ju på epiduralen ;-) Men en av mina första tankar med bebis på bröstet var "det här kan jag göra igen!". Mina tips jag ger till mig själv är att inte planera så mycket utan ta det som det kommer och lita på dig själv, din partner och barnmorskan. Det vill säga samma inställning som inför första förlossningen! :)

  8. Rebecka 29 January, 2014 Reply

    Sen jag blev gravid kan jag inte läsa en gravidberättelse utan att tårarna börjar rinna. Det är så starkt, magiskt, ofattbart! Vet inte riktigt varför jag gråter, om det är hormoner eller av oro nu när jag vet att jag måste ta mej igenom en förlossning...

  9. Kristin 11 August, 2014 Reply

    På min blogg har jag skrivit min förlossningshistoria. Jag kanske kommer se annorlunda på den när Tilda är ett år, nu skrev jag med mycket färskt i minnet :) Jag kan säga att jag hade nog hellre haft din förlossning :)