Morfar, kom så går vi och badar!
Titta morfar, en sköldpadda!
Det var länge sedan jag grät. Men idag rullade ett gäng tårar ner för mina kinder när jag vinkade av min pappa. Det är det värsta med att bo utomlands, att man gång på gång på gång måste skiljas från de man håller nära. Jag är inte bra på det.
Men vi konstaterade, pappa och jag, att relationen som sådan inte tar skada av att man bor så långt ifrån varandra. Nästan tvärt om. Man tar mer vara på varandra på något sätt och när man väl ses blir det regält. Jag tror tex inte att jag skulle spenderat 10 dagar i sträck med min far om jag bott i Sverige. Dock är man ju inte en del av varandras vardag, och det är lite sorligt.
Men fy. Idag har jag vinkat av min far. Min kreativa, jordnära pappa som kan konsten att stå rakryggad genom den värsta storm. Han är min hjälte, min pappa. Min stora förebild.
Kärlek
Sara
nu får jag en tår i ögat jag också. Jag vet ju så väl känslan när de åker iväg. Allt det roliga man haft tillsammans, och att det är slut för denna gången. Men det kommer fler, och det är som du säger nästan bättre för relationerna ibland att vara långt ifrån varann, ett tag. Kram vännen!
Vilka fina bilder på dem! Tycker inte alls om avsked så förstår dina tårar.